Sängliggande från ena dagen till den andra
Från huvudvärk till sängliggande på ett dygn. Detta är historien om Amelie och starten på Ameliekliniken.
Det började för 7 år sedan
​
För ungefär sju år sedan blev jag i princip från ena dagen till den andra sängliggande, totalt inlåst i min kropp med smärtor, yrsel, hjärndimma, ljud och ljuskänslighet. Listan kan göras lång och symtomen har staplats på varandra Jag var 13 år när jag blev sjuk, de senaste åren har jag spenderat rädd, ensam och helt desperat. Jag har kämpat igenom vad som för den mesta delen känts som en sekund i taget ett andetag i taget i konstant smärta med konstanta obehag och knappt varit trodd av läkare. I princip hela min tonårstid har tagits ifrån mig. En fjärdedel av mitt liv… Mitt liv, mina kompisar, allt försvann över en natt. Jag heter Amelie och detta är min historia.
Jag vaknade upp en lördagsmorgon den 14 november 2016 med en huvudvärk som jag aldrig upplevt förut, jag tänkte väl att den skulle gå över av sig själv. Envis som jag är, tog jag mig ut på en löprunda eftersom jag redan tidigare i veckan hade bestämt det. Jag kom inte långt innan huvudvärken eskalerade, jag mådde illa och kände mig bara konstig.
”Jag vaknade upp med en huvudvärk som jag aldrig upplevt förut”
Jag tog mig hem och kom inte ens in i duschen. Jag fick inte av mig kläderna, istället lade jag mig i fosterställning på sängen och kunde knappt ligga still av smärta. Något stod inte rätt till. Det här var den värsta smärtan jag någonsin varit med om, där låg jag helt omedveten om att detta var starten på en drygt sjuårig kamp av smärta, obehag, utredningar och ensamhet.
​
​
​
Sju år, sängbunden i ett kolsvart rum
Sängbunden i ett kolsvart rum i sju år, kvidandes av ohanterbar smärta, med konstant illamående, magbesvär, yrsel, hjärtrusning, obehag, blixtsmärtor, urlakad ansträngningskänsla i kroppen och en kopiös mängd symtom som lämnat mig kallsvettig och gråtandes. Jag har tagit mig igenom nålstick, utredningar, nätter på sjukhus, behandlingar och mediciner utan effekt som istället gett mig biverkningar så svåra att läkare varit helt förbluffade. Jag har inte haft kontakt med kompisar eller varit i skolan, inte kunnat tvätta mitt eget hår eller ens laga min egen frukost, inte suttit runt ett matbord och ätit en vardagsmåltid med min familj. I mer än sju år har min familj firat julafton, födelsedagar, studenter och andra högtider utan mig.
​
​
Läs mer om Post-virala sjukdomar
​
​
​